Jag berättar inte om min sjukdom
för att du skall tycka synd om mig.
Jag vill bara att du skall förstå.
Förstå varför jag inte alltid är på topp.
Varför jag inte alltid förstår.
Varför jag inte alltid är på hugget.
Varför jag ibland inte orkar kliva ur bilen.
Varför jag inte är motiverad att träna.
Det är för att det gör så jävla ont.
Hela tiden.
Varje dag.
Varje timma och varje minut.
Ibland glömmer jag bort hur ont det gör.
När allt det roliga svämmar över.
När kärleken och förståelsen runtomkring mig flödar.
När kroppen rör sig lagom mycket.
När hormonerna är i balans.
Den kroniska stressen som hjärnan utsätts för utsöndrar
negativa hormoner men ibland tar helt enkelt
de goda över och livet ter sig "som vanligt".
De stunderna är njutning för själen.
Ren och skär njutning!
Men de glöms lätt bort i allt det onda som just nu,
under skovet, bara tar plats i hjärnan.
Det enda jag kan tänka på är hur ont allt gör.
Men denna veckan gick det bättre att träna än förra.
Morfinplåstret är borta.
Det går åt rätt håll.
Jag går mot ljusare tider!
