Jag känner mig inte lurad

Jag känner mig inte lurad. Bara bekräftad.
Är medlem i lite olika grupper på Facebook. Återkommande och röd tråd är att om man inte har en sjukdom som syns så tror alla att man hittar på. Så måste det ju vara.
Jobbade på onkologen förr om åren. En kvinna gjorde stort intryck på mig. Hon hade långt gången bröstcancer med metastaser i hela kroppen, benen gick av som tandpetare. Cancern i bröstet hade ätit sig ut genom skinnet. Det syntes. Fruktansvärt. En glad tjej var hon.

Någonstans trodde jag att om man tex har RA, reumatoid artrit, så trodde läkaren på att man har ont och då tar tant eller farbror doktorn hand om en ifall man får ett skov eller mer ont eller svårt att sova eller gå eller äta eller vad det nu kan vara. Men nähädå. Några FÅ läkare verkar engagerade i sina patienter. Några FÅ läkare har empati och försöker lindra.

Men jag har förstått, genom människors upplevelser av läkarbesök, att hos doktorn har man all rätt att förödmjuka, raljera, håna och skratta åt patienter med osynliga sjukdomar. Det spelar ju ingen roll vad som egentligen hände på läkarbesöket, om patienten känner sig illa behandlad tycker jag att läkaren har misslyckats med sitt jobb, eller?
Jag har träffat en enda skitdoktor och om han lever än är han gammal pensionär. Det han sa till mig, det jag under flera besök upplevde att han förmedlade till mig, var att jag bara hittade på. Så i mer än 15 år sökte jag orsaken till att jag hittat på inom mig själv. VAD? VAD? VAD? Vad finns gömt i mitt djupaste inre som gör att jag vill känna så här. Ha så ont vareviga dag? Varför vill jag låtsas vara sjuk när jag inte ens kan förmå mig att gnälla? Jag vill helst ha min onda kropp som en stor värkande hemlighet eftersom jag ändå bara hittar på.
Varför är jag den ständigt käcka, glada, fartfyllda tjejen som verkar vara på topp? Om jag nu hittar på så himla duktigt så borde jag, rimligtvis, genom att vara en självuppfyllande profetia, tillslut vänd kroppen. Borde få den att fatta hur glad, pigg, smärtfri och orkesfylld den är! Inte sant? Visst måste det vara så? Att om jag tillräckligt mycket och starkt låtsas som att de onda inte finns eller ens någonsin existerat måste det tillslut försvinna. Eller hur. Visst måste det vara så???

Men hur i hela fridens namn skall det gå för min arma kropp? Om jag tränar som om jag var sjuk, då kommer jag klara mig undan försämring eller hur? Om jag tar tabletterna som fru doktorn skrivit ut så motverkas inflammationen i min kropp, då borde jag inte bli sämre. Om jag äter bra mat borde tarmarna vara glada. Om mätningarna av min ryggrad påvisar försämring... vad beror det då på? Om jag nu är sjuk på riktigt, varför har jag då så himla ont? Finns det inget någon kan göra för mig? Finns det inget som kan lindra?
Gonatt.