Som vanligt igen?

Nu tror jag bannemig att Skovet har flyttat! Jag är inte helt säker, men det känns som om livet börjar gå tillbaka till normalläge. Ingen panik inför parkering, inget bultande surr i kroppen eller andra skärande företeelser.
Vi röjde till och med i trädgården i gårkväll och av det känner jag bara lite träningsvärk efter att ha burit tegelstenar. Inte ens armbågarna gapar eller skriker, de bara muttrar lite i bakgrunden men det är OK, bara att låta bli att lyssna!

Tycker även att jag närmar mig "perfekt hållning"! Drygt en vecka efter "hjärntvätten" hos Berig så känner jag mig ännu snyggare när jag rullar runt på mina MBT-skor på jobbet. Så snygg och sportig ; ) Med en axel på varje sida!

Parkering, igen...

När jag jobbade på mitt jobb sist (jag är konsult så jag finner mig i att vara på lite olika ställen men för det mesta har jag varit där jag är nu) parkerade jag alltid vid en vacker skog. Det var en bit att gå men det hade jag inga som helst problem med, det var ju ändå bara typ 500 meter. Nu när jag ställer mig på samma ställe kan jag få panik på vägen, en klump i magen. "Tänk om det inte finns plats där så jag får gå ÄNNU längre!" Det är faktiskt inte för att jag är lat, det är för att det gör så ont. : (

Till kaffeapparaten är det kanske 50 meter att gå (jag har ingen aning, skrivarna ligger precis bredvid och dit måste man ju gå titt som tätt). Tänk att jag drar mig för att fylla på kaffe eller vatten. Inte för att det är långt, utan för att jag inte vill ta stegen. Trodde inte det var möjligt.

När jag kom till mitt skrivbord idag insåg jag att jag missat gå förbi och ta ut datorn från säkerhetskåpet. Det är nog 10m längre bort än kaffet. Jag går dit och kommer på mig själv att skrynkla ihop ansiktet av smärta på vägen. "Slappna AV!" En axel på varje sida. Inte för att det hjälper för tillfället men detta är en långsiktig plan. Det hugger till bak i ryggen så jag utstöter ett ljud. Ingen var i närheten ; )

Kommer på mig själv på vägen tillbaka att jag kunde tagit både flasken för vatten och kaffekoppen med mig. Tjena, som om jag skulle tillbaka igen! Nä, har möte om en timma, kan ta med flaskan då...

Igår stod jag upp vid skrivbordet och jobbade, hade P3 i hörlurarna och diggade till vad det nu var. Jag sänker genast bordet och sätter mig snyggt på min stol istället. Skönt.

Skov

Har varit på landet i helgen och förlustat mig med popcorn och vin om kvällarna. Slocknat i takt med barnen och HELT glömt bort kontinuiteten i medicineringen... VAD händer då? Trötthet och STEEEELHEEEET! Det kommer som ett brev på posten.
Vi tog en liten stilla promenad i värmen (det blåste i och för sig lite svalt om det kan ha något med saken att göra), visserligen i gummistövlar men jag brukar ju inte vara känslig. På hemvägen kändes det som jag vaggade fram i 9:e månaden, höggravid med foglossning... Jag hade tänkt mig att en promenad skulle göra mig MINDRE stel men nähädå, STELARE blir jag.

Joggade vid sidan av min promenerande make resten av vägen hem, det gick mycket bättre. Jag blir inte klok nånstans!

Pausgympa

Har varit på Berigs TEMA-kväll om pausgympa med sjukgymnasten Jannis Makropulos. Har ett nytt mantra i huvudet som kommer sätta snygga spår i mig; "En axel på varje sida". Låter kanske som vilken enkel grej som helst, men Jannis frågade typ: "Var skall axlarna vara?" och då svarade vi galningar "En axel på varje sida!". Inte framåt, neråt eller bakåt utan en på varje sida. Ibland tänker man ju "Sträck på dig!" men nu är det en axel på varje sida som gäller för mig! Det blir min inre nyckel till perfekt hållning i vardagen. Sikta mot stjärnorna och landa bland trätopparna!

Och om det blir jobbigt att sitta snyggt på stolen när jag jobbar så HA FÖRTRÖSTAN! En liten stund, ofta, kommer att göra att jag om en MYCKET LÅNG stund sitter som en grekisk gudinna, eh förlåt, doula får det väl bli ; )

Norspan på Skovet?

Jag lovade mig själv att inte ta Norspan-plåstren, bara när Skovet var här. Fast nu har jag ju (haft) jour och jag kan ju inte komma till en förlossning och gäspa och längta efter att få sova. Bebisen kom i går, så nu har jag ingen jour... Fast det är ju långhelg nu och det KAN ju hända att man vill grilla och passa på att ta ett glas vin innan nästa jour börjar... Så jag hoppar nog plåstret detta gången!

Fast ATTANS va lockande och pockande det är att KUNNA slippa smärtan!
På jobbet känner jag min ena axel, det bränner, och handleden (fast DET försvann ju inte med plåstret sist när jag provade). Och sedan har ju någon kört in en gaffel i ländryggen på höger sida, känns det som i allafall. Fast stelheten och ömheten är för djävla irriterande.

Jag sa till mig själv sist att jag skulle se till att få handikappstillstånd för att få kunna parkera på rullstolsplatserna utanför entrén på stora köpcenter. Riktigt så har det inte kännts den här gången. Tre, fyra gånger bara. Och då på jobbet för det är en bit att gå. Vissa mornar : (
Jag parkerar gärna, i vanliga fall, en bit bort just för att få LIIITE mer rörelse i vardagen och för att kunna öppna dörrarna fram på min VW-buss, de är ju rätt stora.
Jag bara vill inte röra mig. Det blir ju inte det minsta bättre heller för att jag får gå 100m extra för att jag kommer 07:30 istället för 07:20. Det är ca 430m från parkeringen till min plats på jobbet. Låter inte mycket när man precis sprungit Vårruset. Men JUST DÅ känns det FRUKTANSVÄRT långt.
Vårruset är ju kl 19 på kvällen, detta är 12 timmar tidigare... Ställer jag mig på den parkeringen som är närmast är det ca 350m att gå. Får jag stå på handikappsplatsen är det lockande 240m att ta sig...

Vårruset

Hej och hå. Fortsätter med mitt skov. Vad än det är i kroppen så har jag ett Bechterew-skov just nu. När då barnen blir sjuka känns det helt OK att vara hemma. Inte för att jag är sjuk och ligger i sängen utan för att då kan jag ligga på spikmattan i timmar och domna bort!
Medan barnen var sjuka laddade jag ju med vila (ha, ha, ha! DET lät ju fint!!!) inför Vårruset! Jag "sprang" med min kollega (hon den långa) iklädd råååsa (det är inte min favvo-färg...) t-shirt med vårt tryck på ryggen:

Det var la sådär att springa med skov... Jag brukar ju kunna hålla ångan uppe och jogga runt hela banan, det är ju trots allt bara 4,7 km. Men nu var jag sen, enligt RunKeeper tog jag mig faktiskt 5,7km eftersom jag sprang hela vägen från parkeringen först, jag var lite sen, det var fler än jag som skulle till Slottskogen om man säger så! Sedan värmde vi upp lite och började jogga iväg. Efter typ halva vägen var det som om någon hade kört in en stör upptil i bröstkorgen vid axeln/revbenen... Det gick bara inte att snabba mig. Vi gick en lång bit, typ längs med ängarna vid Azaleadalen, sedan blev det fart på mig när Åsa puttade på mig (som hon gör med sin dotter när hon är ute och cyklar!) i Pliktabacken. Sedan sprang vi hela vägen i mål! Det var kul!

B12 med skov

Jag har ju vid det här laget tagit x-antal (håller inte koll i huvudet, bara på mobilen och den plockar jag inte farm nu) B12-sprutor. Jag tor mig känna skillnad!
Liksom faller saker och ting bättre på plats i i de små grå och värken är nog bättre. Nu kan jag ju inte riktigt veta eftersom det var dags för Skovet att visitera alldeles förra veckan eller när hen nu kom.
Men skoven är ju annorlunda. Båda armbågarna värker och benhinnorna eldar. Bröstkorgen skriker och någon ("Skovet" vi kan kalla hen så) har kört in en gaffel bak i ryggen och försöker förtvivlat få ut den genom att rucka på den hela tiden. Åtminstone när jag rör mig. Eller när jag ligger. Eller sitter.

Jag har fortfarande inte tagit mig till sjukhuset för provtagning... *skäms* : (

Men, men! Det går nog snart över igen! Man skall inte träna när man har Skovet på besök har jag hört. Så jag har INTE tränat inför VårRuset som går av stapeln i Göteborg den 8 maj... He, he. Men 4,6 km ska väl Skovet hänga med utan att tappa fart?
hursom kommer jag uppenbara mig i en rååååsa t-shirt med förlossningsgruppen snyggt på ryggen!

Nu ska jag krypa ner hos maken och hockeyn (som förhoppningsvis snart är slut!).

Skov

Nämen! Insåg att ungefär som förra året vid den här tiden börjar jag yra runt hemma som ett stressat hembiträde. Fixa, dona, möblera, sortera, tvätta... VAD BEROR DET PÅ???
SKOV!
Jag kom på det. När jag liksom lyssnar på kroppen så vaknar jag tidigt och går upp och börjar greja. Nu snackar vi inte sortera kökslådan utan mer stora grejer. Allt för att undvika stillhet. Och så minns jag att förra året vid den här tiden (vi brukar ha utearbetardag på skolan då) var jag OCKSÅ dålig.

Hmmm... Beror det på B12-sprutorna? Nä, rent statistiskt: Nej. De har jag ju tagit en enda gång och skov har jag haft förr.

Men sist jag hade skov fick hallen sig en rejäl omgång. Nu började det i sovrummet och fortsatte i sonens rum som aldrig blev klart innan jul. Sedan fick tvätten sig en omgång. Jag tror jag tvättat 16 maskiner i helgen... Maken stod snällt med mig i tvättstugan medan jag domderade: "Den skall upp, den skall dit, hit med den...". Han kände väl att det var lika bra att passa på medan jag hade fart!!!

Men jag känner vad som funkar. Inte tungt arbete, flytta en byrå funkar men inte typ gräva. Kratta eller sopa är ju ingen hit nånsin men oj vad jag legat och ålat på golvet med dammsugaren i ena handen, och madrasserna har jag städat och alla täckena är antingen tvättade eller vädrade. Alla lakan bytta och alla vinterjackor tvättade. Tyvärr finns två säckar skor kvar i hallen. Fotas och läggas upp på Blocket eller nåt. Eller på hemsidan?

Om kvällarna drunknar jag i sängen med en värkande, surrande, kropp som darrar av överkurs. Men oj va bra det blev med resten!

Svårt att sitta still. Min SUPERsköna stol på jobbet bleknar i skuggan av min pilatesboll... Som knarrar så mot golvet så den har fått stanna hemma, tyvärr : ( Kom på att jag kunde sy nån rund liten matta med lite kant. Nångång i framtiden...

"Tyvärr" började ju skovet under Valborgshelgen så all ledighet gick åt till att röja och röra på mig. Men det var ju OK. Har inte släppt ännu. Det kunde jag ju inte räkna med heller iofs...

Norspan

Alltså det hära med morfinplåster. Jag fick ju Norspan utskrivet mot myalgi som jag tydligen hade.

Jag är ingen fan av morfinpreparat (typ Tradolan, Tramadol...) då jag drömmer såna sjuka drömmar av sånt så jag var lite tveksam men tänkte äh, va sjutton!

Det första jag kände när jag vaknade på morgonen (satte på plåstret på kvällen) var att jag var typ 2 grader varmare än normalt. SÅ HIMLA VARM! Värre än att vara gravid! Värre än vallningar tror jag! Kunde knappt ha t-shirt på jobbet för jag var så varm. Men jag svettades inga mängder direkt, bara värmekänsla.

Sedan avtog den generella smärtan vartefter dagarna gick. Det var jätteskönt! Smärtan koncentrerades till länd och arm. Wohoo!

Men GUD I HIMMELEN vilken trötthet! Det går ju inte att leva så! Vaddå ME (kroniskt trötthetsyndrom)? Hade jag vart dötrött av den hade jag ju aldrig klivit upp på morgonen!
Så tre veckor fick vara nog. När man känner att man skulle kunna slumra i bilkön är det botten.