När jag och maken träffats och varit kära ett ganska kort tag flyttade vi ihop i hans lilla etta. Vi hade loftsäng med var sin liten skrivbordshörna under. Som ett T, så vi satt på var sin sida under sängen. SÅ pluttinuttigt!
Vid ett tillfälle låg jag och vilade i sängen. När jag skulle klättra ner för stegen satt brädan längs sängen inte fast. Jag skulle hålla fast mig men föll handlöst baklänges.
Om inte makens IKEA-pall VITAMIN hade stått mitt på golvet så... nä, jag vill inte spekulera... nu stod pallen där och jag liksom mellanlandade där lite tjusigt på ena höften. Och sedan DUNS i golvet! Maken satt under sängen och såg hela spektaklet medan mitt liv passerade revy framför mina ögon.
Jag tog mig givetvis till akuten i smärtsamma plågor men inget var tackolov brutet eller så. Jag låg på en madrass på golvet under de kommande tre veckorna, mjukt inlindad i Citodon.
Efter att de tre veckorna passerat tyckte läkaren att jag kunde få träffa Sally. Sally Marshall. En sjukgymnast från himlen (eller sjukgymnast-akademin!). Hon nålade upp hela mig och sa "Först blir det sämre, sen blir det bättre." Och ja, tack och Amen!
Först blev det sju resor värre och sedan började jag i något svagt ögonblick NÄSTAN tro på Gud och de andra killarna (var det kanske nån tjej med i den boken?).
Jag vet inte om DETTA var början till min dåliga rygg eller om den början redan hade börjat. Jag minns faktiskt inte just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar