Jag känner mig inte lurad

Jag känner mig inte lurad. Bara bekräftad.
Är medlem i lite olika grupper på Facebook. Återkommande och röd tråd är att om man inte har en sjukdom som syns så tror alla att man hittar på. Så måste det ju vara.
Jobbade på onkologen förr om åren. En kvinna gjorde stort intryck på mig. Hon hade långt gången bröstcancer med metastaser i hela kroppen, benen gick av som tandpetare. Cancern i bröstet hade ätit sig ut genom skinnet. Det syntes. Fruktansvärt. En glad tjej var hon.

Någonstans trodde jag att om man tex har RA, reumatoid artrit, så trodde läkaren på att man har ont och då tar tant eller farbror doktorn hand om en ifall man får ett skov eller mer ont eller svårt att sova eller gå eller äta eller vad det nu kan vara. Men nähädå. Några FÅ läkare verkar engagerade i sina patienter. Några FÅ läkare har empati och försöker lindra.

Men jag har förstått, genom människors upplevelser av läkarbesök, att hos doktorn har man all rätt att förödmjuka, raljera, håna och skratta åt patienter med osynliga sjukdomar. Det spelar ju ingen roll vad som egentligen hände på läkarbesöket, om patienten känner sig illa behandlad tycker jag att läkaren har misslyckats med sitt jobb, eller?
Jag har träffat en enda skitdoktor och om han lever än är han gammal pensionär. Det han sa till mig, det jag under flera besök upplevde att han förmedlade till mig, var att jag bara hittade på. Så i mer än 15 år sökte jag orsaken till att jag hittat på inom mig själv. VAD? VAD? VAD? Vad finns gömt i mitt djupaste inre som gör att jag vill känna så här. Ha så ont vareviga dag? Varför vill jag låtsas vara sjuk när jag inte ens kan förmå mig att gnälla? Jag vill helst ha min onda kropp som en stor värkande hemlighet eftersom jag ändå bara hittar på.
Varför är jag den ständigt käcka, glada, fartfyllda tjejen som verkar vara på topp? Om jag nu hittar på så himla duktigt så borde jag, rimligtvis, genom att vara en självuppfyllande profetia, tillslut vänd kroppen. Borde få den att fatta hur glad, pigg, smärtfri och orkesfylld den är! Inte sant? Visst måste det vara så? Att om jag tillräckligt mycket och starkt låtsas som att de onda inte finns eller ens någonsin existerat måste det tillslut försvinna. Eller hur. Visst måste det vara så???

Men hur i hela fridens namn skall det gå för min arma kropp? Om jag tränar som om jag var sjuk, då kommer jag klara mig undan försämring eller hur? Om jag tar tabletterna som fru doktorn skrivit ut så motverkas inflammationen i min kropp, då borde jag inte bli sämre. Om jag äter bra mat borde tarmarna vara glada. Om mätningarna av min ryggrad påvisar försämring... vad beror det då på? Om jag nu är sjuk på riktigt, varför har jag då så himla ont? Finns det inget någon kan göra för mig? Finns det inget som kan lindra?
Gonatt.

Rädda Gottfries Clinic!

Nu är det hårda pix! Nu är det åtstramningar åt alla de håll, Gottfries kanske inte får förlängt av Västra Götalandsregionen!
OM du har facebook så gå in och Gilla sidan, det funkar som namninsamling.

Ljusare

Det går verkligen åt rätt håll! Känner mig bättre nu även om jag helst skulle vilja gå med mina kryckor (vilket är uteslutet eftersom både armbågar och axlar muppar sig).
Ryggen är bättre, bröstbenet och fingrarna! : )
Jag vill inte mena att jag någonstans är smärtfri men efter alla år lever jag med den precis som med allt annat!

Inte massor av piller längre och plåstret sitter i soporna! : )
Wihoo! KAN det vara att jag jobbar 50% som hjälper eller är det vinden, blåsten, regnet och kylan? Hmmm... KAN också vara skovet som ger med sig lite, lite, i taget! Jippi!

Skovet håller i...

Jag berättar inte om min sjukdom

för att du skall tycka synd om mig.

Jag vill bara att du skall förstå.

Förstå varför jag inte alltid är på topp.

Varför jag inte alltid förstår.

Varför jag inte alltid är på hugget.

Varför jag ibland inte orkar kliva ur bilen.

Varför jag inte är motiverad att träna.

Det är för att det gör så jävla ont.

Hela tiden.

Varje dag.

Varje timma och varje minut.

Ibland glömmer jag bort hur ont det gör.

När allt det roliga svämmar över.

När kärleken och förståelsen runtomkring mig flödar.

När kroppen rör sig lagom mycket.

När hormonerna är i balans.

Den kroniska stressen som hjärnan utsätts för utsöndrar

negativa hormoner men ibland tar helt enkelt

de goda över och livet ter sig "som vanligt".

De stunderna är njutning för själen.

Ren och skär njutning!

Men de glöms lätt bort i allt det onda som just nu,

under skovet, bara tar plats i hjärnan.

Det enda jag kan tänka på är hur ont allt gör.

Men denna veckan gick det bättre att träna än förra.

Morfinplåstret är borta.

Det går åt rätt håll.

Jag går mot ljusare tider!

Fina naglar

Känslan sitter kvar. Målade dotterns naglar inför Lisebergsbesök. Vi blev nöjda båda två. Jag är mest imponerad av att hon lyckades få nagellacket att torka!

Långa nätter

Herregud! Nätterna har aldrig varit så långa som nu. I 4 dagar har jag varit utan mina läkemedel. Alla utom B12 och D-vitaminerna. Jag vaknar HUR MÅNGA GÅNGER som helst på natten. Natten blir liksom en plåga. Smärta. Smärta. Smärta.

Brukar sova på höger sida. Alltid. Vänster är katastrof och mage uteslutet, då behöver jag ibland hjälp för att vända på mig för att det gör så ont. Nu är rygg enda lösningen. Skonar armarna. Det pulserar bak i ländryggen. Dunk. Dunk. Dunk.

Vaknar dessutom på helgen av tre små syskon (våra barn) som jävlas med varandra. Wow! En perfekt start på dagen. NOT! Om de är vardag ringer väckarklockan ungefär 8 timmar för tidigt och jag är den enda som går upp självmant.

Jihooo! Entusiasmen flödar och humöret är på topp. Tacka vet jag i allafall Barnkanalen. Där slipper man höra ett gäng halvvuxna skådespelares röster som skriker sig igenom varenda barnprogram.

Injektion!

Wohooo!
Jag har gett mig själv min första spruta! Jag är SÅÅÅÅ duktig. Jag är SÅÅÅÅ spruträdd hör väl till saken. JAG ÄR BÄST! : )
En subkutan B12:a. Som skulle suttit i benet för drygt två månader sedan. Men bättre sent än aldrig!!! Puh! DETTA kommer jag leva på LÄÄÄÄNGE! Och kommer kunna göra själv!

Tänk att när jag en gång, det var ju faktiskt 14 år sedan nu, läste till sjuksköterska så gjorde jag ju detta på andra... Inte för att jag minns eller kände igen känslan när jag väl gjorde det men nuså!

Jag är så koool, jag är så koool!

Jag har så DJÄVLA as-ont i mina händer. Och armbågar. Och sedan inget mer tror jag. Just nu : )

Borta?!

Nackspärren är i det närmaste borta, undrar om det var något smittsamt eftersom dottern idag klagade över stel rygg : ( Hoppas det var något förbipasserande bara... hon kan vara lite lurig men denna gången verkade hon inte hitta på (med tanke på att jag just varit stel och haft ont).

Försöker hålla lite koll på mig själv genom sjuk-bloggen här men nu fattar jag inte ett jota : (
Nu kommer en smygande, elak känsla igen. Brännande. Benhinneinflammation i båda benen. Det bränner i axeljävlarna. Handlederna moler på något irriterande svagt och diffust sätt. Ortoserna är sköna. Epikondylitarmbågar och en makalös trötthet är på plats. Fantastiskt. Bara att härda ut. Det kan vara ett skov igen. Fastän D-vitaminen och B12 behandlingen är insatt. Vill helst bara ligga under täcket faktiskt. Med tv:n på. Då sover jag som bäst.

Lite om alkohol och sömn
Precis som flera andra, har jag inte sovit en enda natt skönt och vaknat utvilad sedan urminnes tider. Jobbar ju som doula vilket innebär VÄLDIGT mycket jour-tid då jag inte kan dricka alkohol (eftersom jag kanske måste köra). Givetvis vill jag gärna ta mig ett glas när jag väl inte har jour eftersom jag gillar ett glas vitt då och då. Detta resulterar i en viss känslighet så häromdagen hade jag kanske fått i mig TRE glas under hela kvällen, tvärsomnade och sov HELA NATTEN!!! Gode tid! Inte för att jag var så värst utvilad, vaknar ALLTID tidigare med alkohol i kroppen av någon anledning men jag hade inte vaknat fjärti gånger! Bara DEN känslan var rätt skön : ) Innebär dock inte att jag numer häver i mig några glas vin innan jag nattar kudden. Fastän det kanske är att överväga???

Nu igen?!

Nackspärren blev MYCKET bättre över natten. Lite magnesium och massage gjorde nog susen för de spända musklerna.
Nu undrar jag däremot om det är väderspänningar i knäna... Har SÅ SÄLLAN ont i knäna nuförtiden eftersom jag går med MBT-skor. Men idag, känner mig sådär stel och konstig i hela kroppen. Kanske dags för nästa B12-spruta.
Är det mina gift eller? Magnesium, B12 och D-vitamin. Blir det inte värre än så, så!

Är det NÅGON som har en bra app där man kan typ kryssa i väder, aktivitet och smärta? Så kanske en kan få lite koll... Eller kan någon GÖRA en sån app för android? Så att man kan få ut grafer och kunna se samband, kanske med mens-cykeln för oss kvinns...

Nackspärr, AMEH!!!

Nu har jag tagit D-vitamintillskott i drygt en månad. Har ingen aning om hur lång tid det tar för kroppen att fylla på sig. Däremot har jag inte märkt någon skillnad i kroppen.

Sista jobbveckan var sjukt stressig. Jag hade missat att fritids var stängt efterföljande vecka och bad snällt chefen om en veckas extra semester. Hon var fantastiskt snäll och gav mig det! Dessvärre fick jag ju lite extra att stå i min sista vecka då men jag hoppades att jag skulle kunna varva ner på semestern sedan.
Det tog tre dagar, magkatarr och en 30 timmars lång förlossning (jag arbetar ju som doula) för mig att landa pladask och glömma allt vad jobbstress innebär. Jag var så trött efter förlossningen att stress var ett ord jag inte kunde uttala. Det var iofs skönt : )
Magkatarren kom nog pga stressen på jobbet men jag har fortsatt att ta omeprazol hela sommaren eftersom att jag misstänker att nabumeton ger mig ledsnare mage än vad ibuprofen gör.

Hur som haver har vi göttat oss på landet, avslappnande husmålning med efterföljande epikondyliter på båda armarna : ( Men va fanken, huset blev jättefint!
Badat lite och hoppat lite på studsmattan (det är ju så himla kul!!!).
Dåligt med rehab men vi har haft den stora äran att få vara hundvakter till och från och små promenader skadar ingen stelfis på morgonen!

Som sagt, det har varit SEMESTER och då vill jag göra precis vad jag vill. Kroppen har tagit lite stryk av alla kolhydrater och alla konstiga aktiviteter (rensa ogräs, måla osv) men om några timmar är ordningen återställd och vardagen sitter som en smäck igen!

Och DET firar jag med NACKSPÄRR som jag vaknade av i morse. Några heta tips? Eller är det AS:en som satt sina klor i bröstryggen...

Kallbad

Idag sken solen så vi gjorde en utflykt. Till stora sjön Vänern. Och en badplats... Det var hur långrund botten som helst, efter en evighets plaskande promenad var det bara knädjupt. Va 17 tänkte jag och doppade mig i dyn... Väl uppe på stranden igen han jag sitta i solen säkert 3 minuter innan hällregnet kom... Efterföljande kärring uppskattar sätesvärmen i bilen ;-)

ME-genomgång

Nu kommer jag samla ihop en massa länkar som jag hittat när det gäller ME, myalgisk encefalomyelit. Jag väljer att kalla det så eftersom tröttheten inte har varit det värsta för mig. Kroniskt trötthetsyndrom, eller CFS, chronic fatigue syndrome, fokuserar så på det trötta och jag fokuserar mer på det neuroimmuna : )

• Gottfries Clinic, det var på denna framstående, forskningsklinik vill jag kalla den, som allt började. Hit kom jag på egenremiss. Jag skrev ett brev och skickade och några veckor senare kom ett brev med en tid för läkarbesök.
• ME-föreningen var den första sidan jag snubblade över, då skrämdes jag inte av TRÖTTHET. Det är Kasper Ezelius egen sida. Han har även en sida som heter Information om Myalgisk Encefalomyelit.
• Riksföreningen för ME-patienter bildades 1993 och skriver bra om ME.
• Gotahälsan har också bra länkar. Tex de här formulären man kan läsa igenom för att förbereda sig inför ett läkarbesök.

Äta riktig mat?

Så fick jag då kvittot på provtagningen häromdagen. Jag har D-vitaminbrist. Nämen tjenare!!!
Nu vet jag att jag inte gått hela livet med detta för senast i våras, 2011, gick jag på en väldans optimerad vitaminboost med alla möjliga vitaminer, mineraler och örter.

Men när man som jag håller sig till rena produkter får man visst räkna med ett visst svinn... B12 & D. Får se om farbror doktorn kommer fram till något mer som brister men so far så har jag ju livet i behåll.

Jag cyklade snällt till Apoteket och hämtade ut mina piller så nu skall vi se om jag blir en pigg, käck och modern kvinna på kuppen!

Pigg och modern

Har nu provat ett halvt Zumba-pass i förrgår! Sol och varma vindar stod det i inbjudan men vädret såg ju inte SÅ lovande ut. Men jojo! Det blev tom 27grader där på Lundbybadets terrass! WOW!
Övade lite hemma först med en DVD. Passet var 75 minuter men efter 40 minuter ungefär fick jag lämna med min allt för uttråkade dotter men det passade mig bra. Tänkte att det kanske är onödigt att överdriva FÖRSTA gången.

Väntade, väntade och väntade på smällen men den kom inte. Fick inte ont nånstans : )
Har däremot ett bröstben som ger sig till känna idag men det kan jag förmodligen inte skylla på Zumban. Den fokuserade ju en HEL DEL på bäckenpartiet om man säger så!

Zumba med dottern HEMMA får det bli! ZUMBA! ..."Dansa...pausa"... (tonerna ekar fortfarande i huvudet, HÄRLIGT!!!)

Middag

Dags för middag! Har satt på 10 koppar kaffe till efterrätt. Hoppas maken vill ha. Min kropp längtar efter sängen. Jättemycket. Fast jag har nog bara ont i armbågarna.

Trött

Jag är trött. Igår la jag mig halv tio och sov till kvart i sju. Har bara druckit 4 koppar kaffe och storknar nästan. Så ska det väl inte vara?!
Det skulle ju kunna vara den här ME:n... I så fall.
För nu är jag inte sjuk så vitt jag vet, alltså förkyld eller så.
Men om jag skulle lägga mig så skulle jag slockna direkt, ingen tvekan.
Men jag kör på. För idag ska det lagad middag, köpas säng & skor (jodå, vi ÄR två föräldrar och BÅDA står i). Och mamman (jag!!!) skall ut ikväll kl sju och ha vuxentid med grannfruarna :-)

Bättre och bättre dag för dag!

Tjohoo!
Nu har jag booostat mig med min kusin. Det är bra konstigt hur lika vi är. På många sätt är vi mer lika än mig och min syster. Nu vet ju alla att syskon inte måste vara lika, speciellt inte om de bara delar en förälder. Men jag och min kusin delar ju ett arv på ett annat sätt.
På ett sätt känns det bra att jag och mamma och min mammas brorsdotter är SÅ HIMLA LIKA. Vi är lika i våra sjukdomar och vi är lika i själen i mångt och mycket. Nu är detta ur min vinkel ; )

Hur som så är min kusin mycket yngre än mig och har kommit i en annan acceptansfas. Hon boostar mig och vet hur jag tänker och bekräftar saker som jag vet bara hon förstår. För hon har varit i det mörka hålet. Och tagit sig ut!

Så nu, jag har varit på återbesök hos min läkare på Gottfries Clinic. Jag erkände att jag missat att ta proverna, jag fick lov att göra det nu istället, ingen fara. Jag berättade att jag tyckte han var en jävla idiot när jag gick därifrån sist men att jag sedan dess läst på ALLT jag kunnat komma över och tyckte nu inte längre att han var en. Han tackade och log : )

Jag skall fortsätta med B12-sprutorna och jag skall ta dem själv. Min mentor skall få lära mig hur (jag har nog lärt mig det men eftersom jag är lite spruträdd har jag förträngt det...). Jag fick lära mig mer om homocystein vilket var väldigt intressant. Jag gillar inte homocystein. Kort kan jag förklara det som att B12 tar armkrok med homocystein ut ur kroppen och DET gillar jag.

OCH så kommer jag till mindfulness och acceptans. Nu har jag lite nya affirmationer att ta in och acceptera. Det blir svårt men jag skall klara det. Förnekelse är mindre bra i sammanhanget. Jag är rädd att jag skall börja känna efter och att det då skall bli värre. Att jag skall bli psykosomatisk hypokondriker... Men nu har jag två överläkare och en enastående allmänläkare bakom detta så allt kommer att bli hur bra som helst och jag ska framför allt dö gammal och stel, inte ung och mjuk!

Jag har är trött och har ont i ryggen hela tiden. "Såärebara"

Jag är och kommer alltid att vara Frida.

Om människor har förutfattade meningar får det stå för dem.

Fortfarande jävla kärring

Japp, vet inte vad som tagit åt kroppen. Den är inte med mig någonstans. Känns fortfarande som att jag är nära min första Bechterew/AS-sjukskrivning...
Men det pågår en strid inom mig. Sjuk.
OK, jag bytte karriär för att barnmorska/vården inte skulle funka. Det var 12 år sedan. Jag har ju provat jobba heltid som undersköterska på förlossningen, DET gick ju inge bra alls. Kom på att jag kanske borde anmält mina epikondyliter som arbetsskada. De kom ju efter allt städande på jobbet.

Nåväl. På 12 år har jag inte varit hemma en enda dag för mina leder/rygg. Jag opererade bort mina halsmandlar och då var jag sjukskriven förvisso men jag opererades ju, var ner sövd och allt. Och någon vinterkräksjuka har väl dragit genom huset men vem vill inte vara hemma när man kräks?

Det kanske är dags nu då. Det kanske ska komma? Toppen eller botten kanske är nådd? Det kanske är nu det stora svarta hålet kom i vägen för min rasande framfart?
Läkaren som satte ME-diagnosen sa ju att jag måste jobba smartare och mer tidseffektivt. Han har ingen koll på vad jag gör. Jag gör ALLDELES för mycket. Min morbror, han som är läkare, han säger ju att min personlighet inte är bra för min sjukdom. Jag kommer liksom att ta kol på mig själv. Jag kör i 190 men kroppen går i 50.

Jag är stel. Jag vill helst stå upp eller sjunka ihop i en liten hög. Helst sova. Hela tiden. Sover fantastiskt dåligt hela nätterna. Drömmer i parti och minut och vaknar helt färdig.

I helgen har det krattats (=inte så bra) i trädgården, burits gräs-rullar (=inte så bra), krattats ännu mer (=ännu mindre bra) och städats (=jävla bra). Jag har städat lite i vår pensionärskuvös vilket inneburit att stå och plocka. Funkar.

Vad hände nu?!

Allt flyter på som vanligt och jag gläds över att "lata"-skov-Frida är borta, den vanliga tjejen som glatt skuttar över parkeringen är på plats. Tills i lördags.
Hade ett ärende norr om Göteborg. 40 minuters bilfärd. Inga konstigheter. Ännu en sväng (inklusive skuttande över parkering), inga problem. Tillbaka igen, nemas problemas. Snabb promenad till bussen (ca 300m), hur snygg som helst.
20 minuters busstur, KATASTROF! Kände mig som 120år när jag klev av bussen. Stapplade och haltade och blev allmänt besvärad av situationen själv. Var dock i rätt sällskap och fortsatte lite lagom krokig. Höften bara tvärlåste sig eller nåt. Nu hade någon helt plötsligt smugit in den där glödande gaffeln rätt in i ena höften! På bussen?! Provade tricket småspringa bredvid sällskapet, kändes lite bättre MEN VA FAN HÄNDE PÅ BUSSEN?!

Kvällen förflöt mestadels på stol, varje förflyttning som 120-åringen som jag förvandlades till på bussen. Natten var plågsam för bäckenet. Somnade kanske 02. Vaknade 05, 06, 07, 08 och 08:47 bestämde jag mig för att gå upp.
Söndagen passerade med tilltagande brännande armbågar och knän (men tjenare knän! Er har jag inte träffat på typ fem år!). Förflyttade en hög brädor på eftermiddagen (a la "langen går"). Inga större känningar i armarna, kände att axlarna fick träna men de gjorde inte ont. Spade, nej tack. Gräva, nej tack. Bära sten, nej tack.

Gick och la mig och kände faktiskt för första gången JAG VILL INTE GÅ TILL JOBBET I MORGON OM DET SKA VA PÅ DETTA VISET!
Vaknade för sista gången när väckarklockan snoozats typ fyra gånger och gladdes över att dottern behövde en hemmadag, JIPPI för vård av barn!
Maken klistrade fyra stora TENS-plattor över rumpan och jag valde med omsorg vilka inställningar som passade för dagen. Sov mig igenom ett par timmars Bolibompa med en lycklig dotter som låg och mös i min famn. Körde slut på 9-voltsbatteriet i TENS:en.
Kved av plågor när katten hoppade upp på höften eller på utsidan av låret. VA FAN är detta? HELT olikt skovet. Känns som djävulen. Suktar efter morfinplåstren eller en Tradolan... Men det funkar inte, då ligger jag ju bara och sover. Eller skulle vilja. Jag kör ju på som vanligt i dimman, fy mig...
Är detta ett fibro-skov? Går det hand i hand med AS-skovet nu? Kommer ett ME sen då eller?

Nu dyker jag. Håller andan och hoppas att jag spolas upp på land innan syret tar slut. Är det NU jag blir sjuk på riktigt...

Som vanligt igen?

Nu tror jag bannemig att Skovet har flyttat! Jag är inte helt säker, men det känns som om livet börjar gå tillbaka till normalläge. Ingen panik inför parkering, inget bultande surr i kroppen eller andra skärande företeelser.
Vi röjde till och med i trädgården i gårkväll och av det känner jag bara lite träningsvärk efter att ha burit tegelstenar. Inte ens armbågarna gapar eller skriker, de bara muttrar lite i bakgrunden men det är OK, bara att låta bli att lyssna!

Tycker även att jag närmar mig "perfekt hållning"! Drygt en vecka efter "hjärntvätten" hos Berig så känner jag mig ännu snyggare när jag rullar runt på mina MBT-skor på jobbet. Så snygg och sportig ; ) Med en axel på varje sida!

Parkering, igen...

När jag jobbade på mitt jobb sist (jag är konsult så jag finner mig i att vara på lite olika ställen men för det mesta har jag varit där jag är nu) parkerade jag alltid vid en vacker skog. Det var en bit att gå men det hade jag inga som helst problem med, det var ju ändå bara typ 500 meter. Nu när jag ställer mig på samma ställe kan jag få panik på vägen, en klump i magen. "Tänk om det inte finns plats där så jag får gå ÄNNU längre!" Det är faktiskt inte för att jag är lat, det är för att det gör så ont. : (

Till kaffeapparaten är det kanske 50 meter att gå (jag har ingen aning, skrivarna ligger precis bredvid och dit måste man ju gå titt som tätt). Tänk att jag drar mig för att fylla på kaffe eller vatten. Inte för att det är långt, utan för att jag inte vill ta stegen. Trodde inte det var möjligt.

När jag kom till mitt skrivbord idag insåg jag att jag missat gå förbi och ta ut datorn från säkerhetskåpet. Det är nog 10m längre bort än kaffet. Jag går dit och kommer på mig själv att skrynkla ihop ansiktet av smärta på vägen. "Slappna AV!" En axel på varje sida. Inte för att det hjälper för tillfället men detta är en långsiktig plan. Det hugger till bak i ryggen så jag utstöter ett ljud. Ingen var i närheten ; )

Kommer på mig själv på vägen tillbaka att jag kunde tagit både flasken för vatten och kaffekoppen med mig. Tjena, som om jag skulle tillbaka igen! Nä, har möte om en timma, kan ta med flaskan då...

Igår stod jag upp vid skrivbordet och jobbade, hade P3 i hörlurarna och diggade till vad det nu var. Jag sänker genast bordet och sätter mig snyggt på min stol istället. Skönt.

Skov

Har varit på landet i helgen och förlustat mig med popcorn och vin om kvällarna. Slocknat i takt med barnen och HELT glömt bort kontinuiteten i medicineringen... VAD händer då? Trötthet och STEEEELHEEEET! Det kommer som ett brev på posten.
Vi tog en liten stilla promenad i värmen (det blåste i och för sig lite svalt om det kan ha något med saken att göra), visserligen i gummistövlar men jag brukar ju inte vara känslig. På hemvägen kändes det som jag vaggade fram i 9:e månaden, höggravid med foglossning... Jag hade tänkt mig att en promenad skulle göra mig MINDRE stel men nähädå, STELARE blir jag.

Joggade vid sidan av min promenerande make resten av vägen hem, det gick mycket bättre. Jag blir inte klok nånstans!

Pausgympa

Har varit på Berigs TEMA-kväll om pausgympa med sjukgymnasten Jannis Makropulos. Har ett nytt mantra i huvudet som kommer sätta snygga spår i mig; "En axel på varje sida". Låter kanske som vilken enkel grej som helst, men Jannis frågade typ: "Var skall axlarna vara?" och då svarade vi galningar "En axel på varje sida!". Inte framåt, neråt eller bakåt utan en på varje sida. Ibland tänker man ju "Sträck på dig!" men nu är det en axel på varje sida som gäller för mig! Det blir min inre nyckel till perfekt hållning i vardagen. Sikta mot stjärnorna och landa bland trätopparna!

Och om det blir jobbigt att sitta snyggt på stolen när jag jobbar så HA FÖRTRÖSTAN! En liten stund, ofta, kommer att göra att jag om en MYCKET LÅNG stund sitter som en grekisk gudinna, eh förlåt, doula får det väl bli ; )

Norspan på Skovet?

Jag lovade mig själv att inte ta Norspan-plåstren, bara när Skovet var här. Fast nu har jag ju (haft) jour och jag kan ju inte komma till en förlossning och gäspa och längta efter att få sova. Bebisen kom i går, så nu har jag ingen jour... Fast det är ju långhelg nu och det KAN ju hända att man vill grilla och passa på att ta ett glas vin innan nästa jour börjar... Så jag hoppar nog plåstret detta gången!

Fast ATTANS va lockande och pockande det är att KUNNA slippa smärtan!
På jobbet känner jag min ena axel, det bränner, och handleden (fast DET försvann ju inte med plåstret sist när jag provade). Och sedan har ju någon kört in en gaffel i ländryggen på höger sida, känns det som i allafall. Fast stelheten och ömheten är för djävla irriterande.

Jag sa till mig själv sist att jag skulle se till att få handikappstillstånd för att få kunna parkera på rullstolsplatserna utanför entrén på stora köpcenter. Riktigt så har det inte kännts den här gången. Tre, fyra gånger bara. Och då på jobbet för det är en bit att gå. Vissa mornar : (
Jag parkerar gärna, i vanliga fall, en bit bort just för att få LIIITE mer rörelse i vardagen och för att kunna öppna dörrarna fram på min VW-buss, de är ju rätt stora.
Jag bara vill inte röra mig. Det blir ju inte det minsta bättre heller för att jag får gå 100m extra för att jag kommer 07:30 istället för 07:20. Det är ca 430m från parkeringen till min plats på jobbet. Låter inte mycket när man precis sprungit Vårruset. Men JUST DÅ känns det FRUKTANSVÄRT långt.
Vårruset är ju kl 19 på kvällen, detta är 12 timmar tidigare... Ställer jag mig på den parkeringen som är närmast är det ca 350m att gå. Får jag stå på handikappsplatsen är det lockande 240m att ta sig...

Vårruset

Hej och hå. Fortsätter med mitt skov. Vad än det är i kroppen så har jag ett Bechterew-skov just nu. När då barnen blir sjuka känns det helt OK att vara hemma. Inte för att jag är sjuk och ligger i sängen utan för att då kan jag ligga på spikmattan i timmar och domna bort!
Medan barnen var sjuka laddade jag ju med vila (ha, ha, ha! DET lät ju fint!!!) inför Vårruset! Jag "sprang" med min kollega (hon den långa) iklädd råååsa (det är inte min favvo-färg...) t-shirt med vårt tryck på ryggen:

Det var la sådär att springa med skov... Jag brukar ju kunna hålla ångan uppe och jogga runt hela banan, det är ju trots allt bara 4,7 km. Men nu var jag sen, enligt RunKeeper tog jag mig faktiskt 5,7km eftersom jag sprang hela vägen från parkeringen först, jag var lite sen, det var fler än jag som skulle till Slottskogen om man säger så! Sedan värmde vi upp lite och började jogga iväg. Efter typ halva vägen var det som om någon hade kört in en stör upptil i bröstkorgen vid axeln/revbenen... Det gick bara inte att snabba mig. Vi gick en lång bit, typ längs med ängarna vid Azaleadalen, sedan blev det fart på mig när Åsa puttade på mig (som hon gör med sin dotter när hon är ute och cyklar!) i Pliktabacken. Sedan sprang vi hela vägen i mål! Det var kul!

B12 med skov

Jag har ju vid det här laget tagit x-antal (håller inte koll i huvudet, bara på mobilen och den plockar jag inte farm nu) B12-sprutor. Jag tor mig känna skillnad!
Liksom faller saker och ting bättre på plats i i de små grå och värken är nog bättre. Nu kan jag ju inte riktigt veta eftersom det var dags för Skovet att visitera alldeles förra veckan eller när hen nu kom.
Men skoven är ju annorlunda. Båda armbågarna värker och benhinnorna eldar. Bröstkorgen skriker och någon ("Skovet" vi kan kalla hen så) har kört in en gaffel bak i ryggen och försöker förtvivlat få ut den genom att rucka på den hela tiden. Åtminstone när jag rör mig. Eller när jag ligger. Eller sitter.

Jag har fortfarande inte tagit mig till sjukhuset för provtagning... *skäms* : (

Men, men! Det går nog snart över igen! Man skall inte träna när man har Skovet på besök har jag hört. Så jag har INTE tränat inför VårRuset som går av stapeln i Göteborg den 8 maj... He, he. Men 4,6 km ska väl Skovet hänga med utan att tappa fart?
hursom kommer jag uppenbara mig i en rååååsa t-shirt med förlossningsgruppen snyggt på ryggen!

Nu ska jag krypa ner hos maken och hockeyn (som förhoppningsvis snart är slut!).

Skov

Nämen! Insåg att ungefär som förra året vid den här tiden börjar jag yra runt hemma som ett stressat hembiträde. Fixa, dona, möblera, sortera, tvätta... VAD BEROR DET PÅ???
SKOV!
Jag kom på det. När jag liksom lyssnar på kroppen så vaknar jag tidigt och går upp och börjar greja. Nu snackar vi inte sortera kökslådan utan mer stora grejer. Allt för att undvika stillhet. Och så minns jag att förra året vid den här tiden (vi brukar ha utearbetardag på skolan då) var jag OCKSÅ dålig.

Hmmm... Beror det på B12-sprutorna? Nä, rent statistiskt: Nej. De har jag ju tagit en enda gång och skov har jag haft förr.

Men sist jag hade skov fick hallen sig en rejäl omgång. Nu började det i sovrummet och fortsatte i sonens rum som aldrig blev klart innan jul. Sedan fick tvätten sig en omgång. Jag tror jag tvättat 16 maskiner i helgen... Maken stod snällt med mig i tvättstugan medan jag domderade: "Den skall upp, den skall dit, hit med den...". Han kände väl att det var lika bra att passa på medan jag hade fart!!!

Men jag känner vad som funkar. Inte tungt arbete, flytta en byrå funkar men inte typ gräva. Kratta eller sopa är ju ingen hit nånsin men oj vad jag legat och ålat på golvet med dammsugaren i ena handen, och madrasserna har jag städat och alla täckena är antingen tvättade eller vädrade. Alla lakan bytta och alla vinterjackor tvättade. Tyvärr finns två säckar skor kvar i hallen. Fotas och läggas upp på Blocket eller nåt. Eller på hemsidan?

Om kvällarna drunknar jag i sängen med en värkande, surrande, kropp som darrar av överkurs. Men oj va bra det blev med resten!

Svårt att sitta still. Min SUPERsköna stol på jobbet bleknar i skuggan av min pilatesboll... Som knarrar så mot golvet så den har fått stanna hemma, tyvärr : ( Kom på att jag kunde sy nån rund liten matta med lite kant. Nångång i framtiden...

"Tyvärr" började ju skovet under Valborgshelgen så all ledighet gick åt till att röja och röra på mig. Men det var ju OK. Har inte släppt ännu. Det kunde jag ju inte räkna med heller iofs...

Norspan

Alltså det hära med morfinplåster. Jag fick ju Norspan utskrivet mot myalgi som jag tydligen hade.

Jag är ingen fan av morfinpreparat (typ Tradolan, Tramadol...) då jag drömmer såna sjuka drömmar av sånt så jag var lite tveksam men tänkte äh, va sjutton!

Det första jag kände när jag vaknade på morgonen (satte på plåstret på kvällen) var att jag var typ 2 grader varmare än normalt. SÅ HIMLA VARM! Värre än att vara gravid! Värre än vallningar tror jag! Kunde knappt ha t-shirt på jobbet för jag var så varm. Men jag svettades inga mängder direkt, bara värmekänsla.

Sedan avtog den generella smärtan vartefter dagarna gick. Det var jätteskönt! Smärtan koncentrerades till länd och arm. Wohoo!

Men GUD I HIMMELEN vilken trötthet! Det går ju inte att leva så! Vaddå ME (kroniskt trötthetsyndrom)? Hade jag vart dötrött av den hade jag ju aldrig klivit upp på morgonen!
Så tre veckor fick vara nog. När man känner att man skulle kunna slumra i bilkön är det botten.

B12

Idag har jag tagit min första B12-spruta. Får se vad den kan göra med min kropp. Jag skall ta 10 sprutor men om jag inte märker något efter 8 injektioner så kan jag hoppa över de sista två.

Jag gillar ju inte sprutor men jag fick liksom bita ihop och bara andas. Min granne fick hugga mig i rumpan. Hon är utbildad inom huggningsområdet, på riktigt alltså.

Det var lite oskönt att få sprutan. Det gjorde kanske lite ont men det var mest känslan, obehaget, som störde. Jag visualiserade det röda vitaminet och hur det spred sig i skinkan och rann ner i benet. Det blev rött och varmt inuti. Liksom. Brrrr, ryser när jag tänker på det!!!

Men det gick bra som sagt och i morgon skall jag hämta nya inlägg på Ortopedtekniska eftersom katten kissat i mina skor (på mina gamla inlägg). Eller det är inte för att katten kissat i skorna jag ska få nya utan för att det gått ALLDELES för lååååång tid sedan jag var där sist. Jag hade olyckligtvis slarvat bort mina gamla gipsavgjutningar av fossingarna så min tekniker fick göra nya. Väldigt trevlig ortopedtekniker!

Det kanske är ortopedtekniker jag skall bli när jag blir stor?! Jag är ju trevlig!

Information

Jag håller på att snickra på en sida med information. Nyttig, bra att ha. Tipsa gärna om länkar som jag kan lägga upp i en lista!

Jag har inte ännu bestämt mig för om den skall ligga på min hemsida eller på bloggen. Det är lätt att redigera bloggen från tex mobilen, men för hemsidan måste jag sitta vid datorn.

Jättestel

När man har en sånhäringa stelsjukdom så kan det vara svårt att förklara HUR stel man är, alla är ju stela lite till mans när man tex har suttit konstigt i en soffa eller någon annan obekväm stans. Men härom morgonen vart jag på toa som vanligt (en del kvinnor går faktiskt på toa, ensamma!) och när jag kom ut sa jag spontant till min man något i stil med "Herrejösses va stel jag är i dag! Kunde inte ens torka mig i rumpan!". Makens respons var förvånad, så stel tänkte han nog inte att jag var...

Alltså ibland lägger man ju märke till extra stelheter, som den här gången... Vridningen i ryggen, eller icke-vridningen som det blev, märktes. Jag kunde liksom inte nå.

Jag läste Omvårdnadsprogrammet på gymnasiet, vi fick ju lära oss en del om hjälpmedel. Vi var på studiebesök på en hjälpmedelsfirma och 27 tjejer provade toaletten i garderoben för det var en variant som tvättade rent och torkade efteråt. Rumpan då. Det kändes som värsta, grymma, lyxtoaletten!

Precis när jag satt där på morgonkvisten på dass blixtrade den där dagen på hjälpmedelsfirman upp i huvudet. Hur mjukt och ljummet det spolade i rumpan och hur snällt den blåste torrt innan den spolade (som alla toaletter gör).

Nu kommer jag inte (peppar, peppar, ta i trä) bli så stel så att jag inte kommer att kunna torka mig i rumpan själv så jag behöver en såndär toa eftersom att jag kommer träna så himmelens mycket jämt och ständigt så att jag aldrig stelnar (...) men tanken kittlade : )

Stel

Idag var fanimej en stel dag! Stänger av väckarklockan 06:15, maken fick en puss innan jag höll andan, samlade kraft och studsade upp (enda sättet att komma upp när ryggen stelar sig), duschade VAAARMT och hade min egentid i tvättstugan. Sortera in i barnens korgar, in med tvätt i tumlaren, häng lite, ny tvätt in i maskinen, leta efter favvo-t-shirten till förstföddingen, klä på mig (VAAAAD ska jag ta på mig idag???) och HEJ världen! Frukost i LCHF-stil (eftersom jag tycker det är gott och passar mig) och lunchlådan och sedan på med ytterkläderna.

Barnen sitter redan i bilen (efter ett slagsmål om skohornet jag låtsades att jag inte hörde) och jag får med mig alla pinaler. Vi är i tid, inget kritiskt läge. Bra musik, barnen vill att jag höjer volymen. När jag lämnat tre glada barn i skolan kommer Michel Télo på radion. Jag höjer ännu mer och dagen är gjord!

"Nossa, Nossa…" Den sitter kvar i kroppen när jag 45 minuter senare står och jobbar framför datorn. Benen vill inte stå still. Vill ha musik i öronen men jag har ingen. Min rygg är så stel under midjan. Vill liksom köra ett träningspass av något slag. Hämtar bollen och ställer ena knät på den. Rullar lite. Det som spänner och drar i bäckenkorsetten när jag vickar på höfterna : ( Bara bak tack o lov! Tänker inte sättta mig än på en stund. Får ta en kopp kaffe, ta ett varv!

Näpp det ger sig inte. En massage hade suttit finemang. TENS:en har jag lånat ut till en gravid väninna, den hade kanske hjälpt en smula men det är ju lite meckigt att få dit den och få den sitta kvar på samma ställe… Gillar inte de självhäftande plattorna men kanske får ge dem en ny chans...

Gottfries Clinic

Eftersom min morbror har bollat idéer med Gottfrieskliniken ville jag inte att han skulle veta att jag skulle dit. Frida kan själv liksom. Så jag skrev en egenremiss och fick en tid.

Min tanke var att jag skulle slippa tjatet och pikarna från släkten angående om jag har eller inte har Fibromyalgi. Jag har aldrig ansett att det har varit en sjukdom för mig så jag har fått min omgivning att förstå att "Kom inte här och insinuera att jag har fibro för det har jag inte!".

Jag kom lite tidigt till mottagningen och i väntsoffan kunde jag läsa två pärmar. En om "Fibro" och en om "ME". Jag konstaterade att jag redan visste "allt" om fibro så jag läste ME-pärmen. Sedan konstaterade jag att DET hade jag iallafall INTE! Gôtt, då skulle jag vara hyfsat frisk när jag gick därifrån!

Jag fick träffa en läkare. Han kanske var ungrare eller något i den stilen. Han hade en mycket bestämd turordning på frågor och svar. Jag misstänkte att jag hade en timme på mig inne på rummet. Han frågade MILJONER saker och tillslut skulle han trycka på de berömda triggerpunkterna/tender points, allt i enlighet med ett efter vetenskap och beprövad erfarenhet utformat protokoll.

Trycket skall vara 4kg/cm2. I min värld betyder det att om jag har en katt som väger 3 kg och hon står med sina tassar på min kropp är trycket från hennes tassar mindre än 4kg/cm2. Hon har små tassar, hon är ju naken också så trycket blir ju väldigt exakt. När hon går runt på mig gör det jätteont. Jätte.

Läkaren tryckte. Ungefär så hårt som om du tar en clementin och lägger på armen. Det gjorde typ inte ont. Inte på armen (där tryckte han utanpå ortosen eftersom jag har epikondylit...), inte på axlarna. Jag kan säga att jag fick 9 av 18 tror jag. Man måste ha 11 minst för att få diagnosen. Då klarade jag mig! Ha, ha! Där snöt du dig i näven morbror! Du som tjatat så!

Nåväl. Tillslut kom läkaren till konsensus med sig själv och levererade diagnoserna:

ME, myalgisk encefalomyelit och

IBS, irritable bowel syndrome. Det kan ha varit en tredje också men den har jag förträngt...

Jag blev liksom lite ställd. ME förknippar jag med en OERHÖRD trötthet och jag kör ju alltid på i 140... Och IBS förknippar jag med magbesvär...

Nåväl. Jag konsulterade dels familjeläkaren, min morbror, efteråt och dels min reumatolog.

När jag fått lite distans till det hela kan jag på ett sätt köpa konceptet ME. Han, läkaren som kanske är från Ungern, förklarade mycket noggrant och svarade på all mina motargument. Han pratade om neuroimmun funktionsnedsättning och bla, bla, bla.

Jo, på sätt och vis kan jag godta ME. Men efter att jag pratat med min morbror igen så kan jag tänka mig en ännu inte vetenskapligt stämplad form av fibro. Han har många patienter med en fibro som liknar min sjukdom. Den kommer i skov. Det är det som är grejen. Det finns de som

har fibro på halva kroppen, tex höger sida. Då kan vi inte snacka neuroimmun sjukdom.

Hamnade i en mycket intressant dialog med honom angående detta och lovade att vara med i hans vetenskapliga experiment som han håller på med tillsammans med en ingenjör. DET är något för pryl/apparat-tokiga Frida : )

Min reumatolog på Sahlgrenska konstaterade väl mest att Bechterew:en består och tyckte att jag kunde prova den nya medicineringen ungraren föreslagit. Vi gick noga igenom läkemedlens verkningar och effekter och avslutade med en ny variant för mig. Det skall bli intressant. Har ett litet samtal till innan jag knyter ihop säcken för den här gången, innan jag springer i mål.

Fibromyalgi

Min mamma har fibro. Min mormor har RA. Min morbror har artros tror jag. Min kusin på mammas sida har också Bechterew. Blä.

Någonstans inuti var jag liksom beredd på att bli lite skröpplig. Men ingen av oss är liksom ynkligt sjuka. Alla jobbar på liksom. Och jag ärvde pappas arbetsnarkomani. Bra eller dåligt? Inte helbra kanske.

Ibland, när jag jobbar med sånt som är kul tänker jag att jag kunde jobba jämt. Hela tiden. Bara jobba, jobba, jobba. Sitta framför datorn och bara flytta runt celler på mina excelark. Så jag tjänade massor av pengar. Sen skulle jag bara ha pengarna. Jag är nämligen en liten samlare. En hamster.

Fast när jag jobbar som doula vill jag alltid gå hem efter förlossningen och bara njuta av min doulaberusning. Jag liksom laddar upp mig där. Fyller mig med må-bra och lugn-och-skön.

Resans gång

Lära sig leva med smärtan.

OK. Men om den inte är på riktigt vill jag veta vad som orsakar denna själsliga plåga som har sådana fysiska symtom! Jag hittar INGENTING. Inte nåt!

Jag har vridit och vänt på varenda händelse i livet. Jag har kommit fram till att det nog inte är någon psykosomatisk odåga i min rygg. Det är en riktig sjukdom. Och den har ett namn.

Jag har Bechterew. På riktigt. Efter otaliga läkarbesök för att utesluta riktig sjukdom (jag fick liksom göra det omvända) fick jag tillslut, 16 år senare, en diagnos. En riktig. Det tog lite tid kan man säga.

Men så har jag ju då inga röda, svullna, leder. Ingenting som syns, det bara känns. Det är bara jag som kan känna mig. Än så länge i alla fall.

Hur gick det då till? Min reumatolog ville få slut på mitt tjat tror jag så jag fick göra en röntgen. Och ser man på! Då kunde någon legitimerad person SE hur ont jag hade i ryggen! WOW!!! Jag vet inte om jag numera skall tillbe röntgenapparaten eller Honom eller Sally.

Brufen Retard 800mg x3 blev behandlingen. Och rörelse. Om man har Bechterew måste man röra sig. Mycket och ofta så man inte stelnar. Det är bra. Och skönt. Fast det gör fortfarande ont för de där tabletterna gör mig bara mindre stel...

Sjukligt- del fem eller fortsättningen

Någon gång när jag var runt 20 så gick jag till läkaren med min rygg. Det var en elak jävel. Min mamma hade haft honom fick jag reda på senare och han var en ond gammal gubbe.

Han lyckades med att få mig att förstå och tro att jag bara inbillade mig. Jag vet inte varför han så himla gärna ville att jag skulle vara frisk och inbillningsjuk hellre än att ha något fel på ryggen.

Jag kanske bara var svag, jag kanske bara behövde träna mer? Nej, det var inget fel på mig, jag bara inbillade mig. Och jag köpte det. Jag tränade ganska mycket, boxning, kickboxning, Friskis, cyklade varthän jag behövde ta mig... Så svag var jag nog inte. Jag inbillade mig bara, i övrigt frisk som en nötkärna! Jippi!

Men ändå så fanns det där molande där bak i ryggen helaste tiden. Fan. Men det var bara att "lära sig leva med smärtan" den vart ju inte på riktigt! Jag bara hittade på. Psykosomatiskt? Jag hade säkert nåt annat i ryggsäcken som gjorde att skon klämde.

Tänk positivt, var glad och lev livet! Gräv inte ner mig i smärtan, den finns inte där, den finns bara i mina tankar...

Sjukligt- del fyra

När jag och maken träffats och varit kära ett ganska kort tag flyttade vi ihop i hans lilla etta. Vi hade loftsäng med var sin liten skrivbordshörna under. Som ett T, så vi satt på var sin sida under sängen. SÅ pluttinuttigt!

Vid ett tillfälle låg jag och vilade i sängen. När jag skulle klättra ner för stegen satt brädan längs sängen inte fast. Jag skulle hålla fast mig men föll handlöst baklänges.

Om inte makens IKEA-pall VITAMIN hade stått mitt på golvet så... nä, jag vill inte spekulera... nu stod pallen där och jag liksom mellanlandade där lite tjusigt på ena höften. Och sedan DUNS i golvet! Maken satt under sängen och såg hela spektaklet medan mitt liv passerade revy framför mina ögon.

Jag tog mig givetvis till akuten i smärtsamma plågor men inget var tackolov brutet eller så. Jag låg på en madrass på golvet under de kommande tre veckorna, mjukt inlindad i Citodon.

Efter att de tre veckorna passerat tyckte läkaren att jag kunde få träffa Sally. Sally Marshall. En sjukgymnast från himlen (eller sjukgymnast-akademin!). Hon nålade upp hela mig och sa "Först blir det sämre, sen blir det bättre." Och ja, tack och Amen!

Först blev det sju resor värre och sedan började jag i något svagt ögonblick NÄSTAN tro på Gud och de andra killarna (var det kanske nån tjej med i den boken?).

Jag vet inte om DETTA var början till min dåliga rygg eller om den början redan hade börjat. Jag minns faktiskt inte just nu...

Sjukligt- del tre

Efter gymnasiet fick jag jobb inom IOGT-NTO som konsulent. SANT-konsulent (SniffningAlkoholNarkotikaTobak). Jag skulle tillsammans med en kille hålla SANT-läger för 6:e-klassare i Åsa.

Ungarna skulle liksom ha lägerskola i 2,5 dagar, alltså 2 klasser/vecka, och vi skulle vara deras ledare och lärare. Det verkade jättekul!

När dagen D närmade sig och alla smidda planer och allt planerande skulle bära frukt blev jag sjuk. Jag fick SUPER-ONT i ena knät och fingrarna blev helt odugliga. Jag blev sjukskriven i tre månader och satt mest hemma och tittade på TV. Kunde inte hålla i några bestick men jag blev bättre tillslut. Återgick till IOGT men då var lägerskolan slut och kvar var all uppföljning och alla discon vi skulle ordna åt småkisarna. DET var ju helball! Jag kunde ju sånt!

Var det något psykosomatiskt? Hade min scenskräck satt stopp för utförandet av mitt jobb??? Det var den enda förklaringen jag hade...

Sjukligt- del två

På mellanstadiet fick jag resa med Betelkyrkan på läger. Det var fruktansvärt. Jag längtade hem, var hur oreligiös som helst och hade en ny tröja på mig som mamma sytt. Jag mådde verkligen piss. På kvällen fick jag feber och prickar. Låg i våningsängen och yrade. En av ledarna kom in och pratade med mig men jag hörde liksom inte vad hon sa. Jag försökte vara artig minns jag och nästa dag var alla extra gulliga. Jag hade tydligen blivit frälst. Jag fick sitta mitt i den stora ringen och alla sjöng och var glada för min skull! Och tack vare att jag tagit emot Honom så var febern och prickarna borta! FANTASTISKT! Not.

Familjens oreligiösa vänner förklarade givetvis det hela med psykosomatism. Jag pallade inte Guds tryck och blev sjuk så jag skulle slippa. Eller så vart jag allergisk mot tröjan helt enkelt.

Sjukligt- det var kanske så det började

När jag var tolv hade jag ischias sa skolsyster. Jag hade det rätt länge. Hoppade på kryckor och så. Sen gick det nog över, eller inte. Jag minns inte. Allt är liksom inte klockrent.

Någon gång på högstadiet när vi haft Hemkunskap sprang jag nedför trappan och halkade till så jag vrickade foten. Det gjorde ju ont, inte döont, men jag minns det som att jag riktigt såg framför mig hur senor och ledband tänjdes ut. Sedan dess kan jag snubbla till och vricka foten utan att det blir några efterverkningar. Jag är lite överrörlig helt enkelt! Jag tränade MASSOR med sjukgymnastik med bollar, handdukar, telefonkataloger och balansbrädor hela vägen upp i gymnasiet men det verkar ha hjälpt föga tyvärr.

Men ingen ä'r ju gladare än jag när jag väl stukar en fot och sen var det bra med det!

Bechterew-blogga?

Funderar på om jag skall sjuk-blogga lite efter att läst lite på Reumatiker MIL (Mitt I Livet) på facebook.

Ja, ja, jag ger det ett försök! Men HÄR, på Bechterew-bloggen!

GOPO 2

Ja, det gick ju sådär med nyponpulvret... Återkommer : )